Hmm. Antar att jag har en skriva-av-mig-period.
Har haft ett par bra dagar utan ångest och kraftiga darrningar m.m. Det har vart jävligt skönt. Det gäller att ta vara på dem dagarna för dem går över snabbt. Jag hoppas att dem någon gång kan komma för att stanna.
Jag vet inte ens varför jag mår dåligt. Då kan jag heller inte lösa "problemet" och må bättre. För vad problemet är, det vet jag inte. Vissa läkare hävdar att en diagnos kan hjälpa en patient, eftersom personen då i fråga vet varför denne mår som den gör, beter sig som den gör. Men va?
Varför skulle jag må bättre av att få diagnosen "manodepressiv" tex. Ahhhfan, jag är deprimerad. Ja. Det visste jag ju redan. Och jag kan inte göra någonting åt att jag mår som jag gör. Men frågan kvarstår. Varför?

Antagligen är det korrekta svaret att jag har någon kemisk obalans. I hjärnan alltså. Att monoaminerna inte produceras som de ska.
Men varför mig?

Since last

Sedan senast jag skrev så har jag fortfarande inte träffat dem. Jag har hållit mig undan av flera anledningar. Främst att jag gjorde bort mig totalt. Sen kommer faktumet att jag har slutat röka.
Hm- Märkligt. Men det är faktiskt första gången jag "säger" det och det känns skumt. Ca 55 dagar utan en enda cigg. Och det känns helt OK. Antagligen mest eftersom jag inte gjort något som fått mig att bli speciellt röksugen, så som att omge mig av rökande vänner.
Pffff. "vänner". Lol. Den enda vännen jag har är Malin. Och hon är borta. Hon bor någon annanstans och har skaffat sig ett liv. Skola, studenter, pojkvän och kise. Det kommer att gå bra för henne. Det känner jag på mig.

Och jag. Jag har precis skrivit in mig på komvux. Jag är alltså fast i Höör tills Juni. Sen är jag fri.
Fri att ta lån som jag måste betala av för resten av mitt liv för att kunna bo. För att kunna studera. För att kunna bli någonting. Ja. Så att jag kan tjäna pengar att betala av lånet.
Det. Det ser jag fram emot.

Den enda frågan som återstår är: Vart?
Vart ska jag bo?
Det kommer inte bli här. Det bestämde jag mig för ganska nyligen faktiskt. Jag sumpade det. Eller så var det för det bästa... Jo. Det var det nog.
Hur som helst så har jag till och med övervägt utlandet. Ett engelsktalande land.
Men så ser jag den där visionen och då vet jag att det inte kommer bli så. Jag är försvenskad. Eller?
Hurvida jag tar det steget eller inte hänger på vad jag har att förlora här. Just nu är det enda som skulle binda mig här min hund.

Idag har jag känt mig märklig och jag vet att det är medicinen. Jag tror det håller på att förändra någonting. Jag är paranoid. Inte på det där sättet när man tror att man är förföljd och tror att någon är ute efter att skada en. Men däremot att det är någon som ser allting som jag gör. Och "utomkroppsliga" känslor är starkare än någonsin. Spegeln är min fiende. Stirrar man tillräckligt länge så känner jag saker som inte är logiska eller rationella.

Ta-Ta. Jag tänker se om "gossip girl" är något för mig.