Bara inget

Tror jag gjorde Sarah lite besviken innan idag när jag helt plötsligt tackade nej till middagen hemma hos Måns, trots att jag hade bestämt sedan tidigare att jag skulle med, och det gjordes ju mat till mig också.
Hur ska jag förklara att jag bara blev ledsen och trött? Försökte säga det men det blev fel, och det lät nog typ som om jag bara inte "pallade". Det var i alla fall inte riktigt så.
Och nu har jag suttit här hemma, ensam, då mamma och syrran är och hälsar på Anne, mormor och brorsan.
Känner mig jävligt bortglömd idag. Och sen är jag lite arg på vissa människor som är egoistiska.
Jag har gett, gett, gett, gett och gett! Sällan får jag något tillbaka. Åh jag blir så trött på det.
Det hade fan räckt med lite uppmuntran, ja, ett par snälla ord eller ett stopp för kaffe ett par minuter vad som helst. Känns som om jag inte har någon koll alls.

Pelle är inne idag. Han är så sjuk nu. Veterinären på måndag. Jag betalar. Hejdå körkort. Jag vill inte att han ska dö. Han har vart med sedan ett tag innan vi flyttade från Kävlinge. Varje år blir man lika chockad över att han har överlevt "ännu ett år". Men nu måste han få medicin, för det är värre med han nu. Han har ett stort sår över nosen efter en fight med en annan katt. dessutom är det så svullet och inflammerat på grund av en förkylningsliknande symptom, men som inte går över. Han kan knappt andas alls och det rinner ur ögon och näsa =( Är så ledsen att dem inte tar han som ett akutfall. Hans päls är risig eftersom han inte kan sköta om den längre och han är på tok för smal eftersom mamma inte har avmaskat honom. Får jag också göra.
Men nu är han i alla fall inomhus i värmen, och jag har baddat hans sår med jodopax och kammat hans päls.

Det är lördag. Klockan är halv nio på kvällen. Det är så tyst här inne nu så att jag tydligt kan höra min självförvållade tinnitus. Den har tydligen kommit för att stanna den här gången. I minst 9 månader så har jag haft det konstant.
Är inte riktigt van vid detta. Det blev inget festande alls denna helgen, inte en droppe alkohol, inte en droppe socialiserande med andra människor i dunklet efter ett par glas vin.
Allt på sistone har kretsat kring huset som håller på att renoveras. Jag hjälper så gärna till, och det har jag också gjort. Men jag blir trött av allt nytt folk, alla nya intryck, all ny fysisk och psykisk aktivitet. Jag behövde vila upp mig denna kvällen och göra någonting annat och stressa ner. Ta hand om mig själv. Det var det jag hade tänkt göra när jag tackade nej till middagen. Men.. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Tappade lusten att ta hand om mig själv. Kände att jag inte förtjäna det. Jag måste prestera mer. Jag kan inte ta det lugnt när jag vet att det finns någon som är besviken på mig. Kan inte heller lugna ner mig fören kontrollbehovet har lagt sig igen. Det bubblar upp ibland. Vad gör han? Har han hittat någon ny nu? Saknar han mig? Med mera. Varför tänker man på det viset när det är JAG som har brutit upp med honom?
Jag gjorde det ju av många anledningar. Den största var att jag inte var kär. Varför är jag då svartsjuk?
Det är så himla löjligt. Jag borde ju faktiskt inte bry mig. men, jag vill veta. Men jag har mer vett än att ringa och fråga. Trots att jag vill veta, så är det bara att acceptera att jag inte får veta.

Har inget att göra nu. Så det tar emot att sluta skriva. Har dock inget mer att berätta. fan.

Time is running out

Snart går min buss in till Höör. Men jag måste skriva något. Är så förvirrad idag.
Tänk tänk tänk. Har formulerat så många meningar i huvudet. vet inte om jag ska göra det.
Skriva det? Posta det? Eller samla alla till ett "möte"? Det känns för formellt det där sistnämnda. Och jag tror inte att jag skulle få ur mig orden. Jag skulle skaka. Och stamma mig. Skulle inte få fram det i rätt ordning eller på rätt sätt. Det finns inget rätt sätt att säga det på , så hur i helvete skulle det då vara möjligt ens?
Men någon gång måste jag göra det. Måste. Jag hade aldrig tänkt tanken om hon inte hade tagit upp det. På ett sätt hatar jag att det togs upp.... På ett annat sätt är jag glad att hon tom mig tillbaka till verkligheten, fick mig att minnas, minnas vad jag måste göra. Det finns inget val. Jag måste. Men när?
Hur länge kan man skjuta på det? Det ligger redan sex år sent. Om inte mer? Är det då okej att skjuta på det ytterligare något år eller fler? Eller är det ett tecken på att det borde göras nu med detsamma?
detta är något jag måste komma fram till själv. Ingen annan kan hjälpa mig med det. Jag måste vara stark. Måste måste måste.
Posta det får det bli. Men hur blir det sedan? Kommer dem att kontakta mig? Hur då? Vad kommer dem säga? Kommer dem vilja ha någon kontakt med mig alls? Eller kommer vi glida ännu längre isär? Kommer jag behöva dö med ett splittrad.. ja.. Fan jag vet inte. Kan inte föreställa mig hur det kommer bli.
Men jag vet att när jag väl släppt det tunga kuvertet så kommer jag ångra mig. Men ändå veta att jag var tvungen. Jag kommer inte kunna tänka på något annat. I veckor. Minst. Hela världen kommer spinna kring händelsen. Sova kommer bli ett bortglömt fenomen. Fyfan säger jag bara. Men jag har försatt mig, och fler i denna situationen själv. Jag kommer inte undan mera.

va gör jag?

Hum hade det trevligt med Sarah idag "som vanligt" (snart är det slentrian att vi umgås dagligen, eftersom vi gjort det i två veckor nu). Pluggade en stund. Duktiga flickor. Fast Sarah var lite småflummig idag och hade nog inte riktat in alla hjärncellerna på att plugga, för det blev politiksnack och lite lyssnande på 90-tals musik.
Men jag fick gjort det jag skulle i alla fall.

Sen bort och våldta taket som håller på att rivas. Är nog helt nere imorgon.. Men det började regna något så förbannat så vi satt mest och kurade oss i skjulet eller i bilen och tittade på när polackerna jobbade Huhu ^^,.
Sen kom hennes granne över med deras tax eller vad det skulle föreställa.. och min lilla Sid blev bundis med den där korven direkt. Kul hade dem iaf och nu snarkar Sid vid mina fötter :).

Jag och Sarah satt och dividerade angående det här med dagbok eller likande. Vi blev lite nyfikna på hur vår dagbok hade sett ut om vi hade fört det varje dag i våra liv. Har vi haft ett givande liv än så länge? Hur många dagar har man egentligen ödslat bort på att göra absolut ingenting? Vad ångrar jag att jag har gjort? Det finns hur mycket som jag faktiskt skulle vilja veta om mitt eget liv att det är pinsamt.
Minnet är rostigt och det lär knappast bli bättre. Lite av den anledningen började jag blogga igen. Fast jag ser mer detta som min privata dagbok. Det är ju ingen som vet om att denna finns. Och skulle någon få reda på det.. Ja då har jag i alla fall inte skrivit något dumt. Och skulle jag ha skrivit något dumt så kanske denne person förtjänar det...

Har ont i magen och känner mig allmänt orolig i kroppen. Saknar naturligtvis närhet. Hur lång tid har det gått nu? sex veckor? Det är ju ingevidare lång tid, men dock är det kännbart eftersom jag och Jonas trots allt var tillsammans i nästan fem år.
Men jag får nöja mig med att krama min älskade vovve tills han börjar ge ifrån sig suckar för att han tröttnar på mig. Jag och min vovve är kära i varandra innerst inne så det så. Jag har ju man så jag klarar mig.

arbetslös workaholic.

Hej Ingen !

Klockan är 21.22 och det är tisdag. Är supertrött och ska försöka sova om en stund igen, lyckades ingevidare vid halv åtta tiden ;(. Jag har gjort så mycket lately att jag behöver ta igen sömn för att kunna vara pigg, glad och social imorgon. Men det fattar inte min hjärna för den har tydligen massa tankar som den matar ut som en kulspruta så fort jag lägger mig i sängen.
Fast först måste jag röka för att lugna nerverna, som också är helvilda. Why man?

Rökpaus~

såja, nu är det gjort.
Imorgon hämtar Sarah mig klockan 08.30, så åker vi hem till henne och pluggar till kl 13.00. Då kör vi till optikern och väljer ut glasögon till henne. Sen ska vi till hennes hus och renovera igen. Synd det ska bli sånt jävla skitväder. Lättare och roligare att hålla på där ute om solen lyser och det är vindstilla. Blåst och regn kan ta sig i gumpen >_<.
Men man måste ju göra någonting, visst? Jag klarar inte av att gå hemma hela dagarna och klösa sönder väggarna av tristess. Då jobbar jag faktiskt hellre där ute i kylan alldeles gratis. Knäppt men sant.