Faktiskt

Så borde jag söka sommarjobb i Göteborg. Eller ett jobb. Ta lån tills jag får ett jobb, och söka lägenhet först. Sätta upp en lapp i trappuppgången om att jag behöver hundpassning under dagarna. Det måste ju finnas någon man kan lita på. Kan plugga en kurs i taget på distans. På 50 eller 25%. Ett halvår per kurs. Allt tar så lång tid ändå. Det börjar bli jättedags att flytta hemifrån.
Kommer sakna syrran som en röv. Men vad fan ska jag göra? Bo hemma resten av livet för att ha syrran i närheten? Det funkar liksom inte. Hon får hälsa på jämt istället. Eller tvärt om. 

Sen måste jag lära mig om rabatter. Billigast att handla. Student tjoosan. Skulle vara en kick att kunna säga att "jag har flyttat till Gbg nu" nästa gång jag pratar med en f.d kompis från Skåne.
Typ som fuck you det var du inte beredd på va? Att jag kunde ge mig av utan att bry mig om att ens säga hej då.  Fuck you fuck you fuck you!

Jag kan bry mig precis lika lite som du. 

Karma jag vill verkligen sticka nu. Men bättre sent än aldrig, väl?

spelar ingen roll

Jag kommer inte ha en spänn i December. Skolan tar all tid och energi. Jag jobbade inte alls förra veckan och jag överväger starkt att stanna hemma imorgon. Och på tisdag. Onsdag är jag ledig. Torsdag jobb. Fredag ledig för då ska vi alla till göteborg.

Har ett uppdrag till på tisdag. Och det förra gick inte bra.. fick VG. Så jävla usla svar hade jag skrivit och hon hade fått rätta en jävla massa. Fatta tydligen inte alls hur kalkylränta och sånt skit fungerar för nästan allt jag gjort var fel. 

Faaaan. Den kommande inlämningen måste bli äckligt bra om jag ska bibehålla ett säkert mvg. Jag måste få mvg. det finns inget annat. 

Vad fan ska jag bli Karma? Det känns som att jag är helt ute och cyklar ibland. Vad ska jag ägna mig åt.. Vad är Sara? 

-

Tänk så dör han. Jag har visualiserat det tusen gånger. Det finns ingen som skulle förstå. Minst av alla min mamma. och det är ju fan henne som jag vill ha stöd från om det händer. när det händer.

-

och jag är så arg på pappa. varför kan han bara inte skärpa sig.

-

det är skönt att vara utan er alla. vet ni det? så dåliga vänner ni vart egentligen. 

jag undrar om någon av dem har brytt sig på riktigt, du vet när det kommer till det. vid dem tillfällen då det behövs och inte bara när det passar. jag är trött på att bli utnyttjad. människor som lägger alla deras tyngder på mig men aldrig gör detsamma för mig. eller dem som bara vill sprida skvaller. dem som tar parti efter åt vilket håll vinden blåser. falska jävlar. jag tål dem inte. stå för dina jävla åsikter eller ha inga! 

och bry dig om dem du har för livet är skörare än vad du tror. sen står du där. och ångrar dig.

jag vill inte göra det. jag tänker uppskatta dem som uppskattar tillbaka. dem som bara tar är inte värda att lägga möda på. jag har spenderat för många år åt det och jag har lärt av mina misstag.

det känns inte bra nu. som alltid när jag skriver här. hade jag mått bra hade jag låtit bli. 

Hmm. Antar att jag har en skriva-av-mig-period.
Har haft ett par bra dagar utan ångest och kraftiga darrningar m.m. Det har vart jävligt skönt. Det gäller att ta vara på dem dagarna för dem går över snabbt. Jag hoppas att dem någon gång kan komma för att stanna.
Jag vet inte ens varför jag mår dåligt. Då kan jag heller inte lösa "problemet" och må bättre. För vad problemet är, det vet jag inte. Vissa läkare hävdar att en diagnos kan hjälpa en patient, eftersom personen då i fråga vet varför denne mår som den gör, beter sig som den gör. Men va?
Varför skulle jag må bättre av att få diagnosen "manodepressiv" tex. Ahhhfan, jag är deprimerad. Ja. Det visste jag ju redan. Och jag kan inte göra någonting åt att jag mår som jag gör. Men frågan kvarstår. Varför?

Antagligen är det korrekta svaret att jag har någon kemisk obalans. I hjärnan alltså. Att monoaminerna inte produceras som de ska.
Men varför mig?

Since last

Sedan senast jag skrev så har jag fortfarande inte träffat dem. Jag har hållit mig undan av flera anledningar. Främst att jag gjorde bort mig totalt. Sen kommer faktumet att jag har slutat röka.
Hm- Märkligt. Men det är faktiskt första gången jag "säger" det och det känns skumt. Ca 55 dagar utan en enda cigg. Och det känns helt OK. Antagligen mest eftersom jag inte gjort något som fått mig att bli speciellt röksugen, så som att omge mig av rökande vänner.
Pffff. "vänner". Lol. Den enda vännen jag har är Malin. Och hon är borta. Hon bor någon annanstans och har skaffat sig ett liv. Skola, studenter, pojkvän och kise. Det kommer att gå bra för henne. Det känner jag på mig.

Och jag. Jag har precis skrivit in mig på komvux. Jag är alltså fast i Höör tills Juni. Sen är jag fri.
Fri att ta lån som jag måste betala av för resten av mitt liv för att kunna bo. För att kunna studera. För att kunna bli någonting. Ja. Så att jag kan tjäna pengar att betala av lånet.
Det. Det ser jag fram emot.

Den enda frågan som återstår är: Vart?
Vart ska jag bo?
Det kommer inte bli här. Det bestämde jag mig för ganska nyligen faktiskt. Jag sumpade det. Eller så var det för det bästa... Jo. Det var det nog.
Hur som helst så har jag till och med övervägt utlandet. Ett engelsktalande land.
Men så ser jag den där visionen och då vet jag att det inte kommer bli så. Jag är försvenskad. Eller?
Hurvida jag tar det steget eller inte hänger på vad jag har att förlora här. Just nu är det enda som skulle binda mig här min hund.

Idag har jag känt mig märklig och jag vet att det är medicinen. Jag tror det håller på att förändra någonting. Jag är paranoid. Inte på det där sättet när man tror att man är förföljd och tror att någon är ute efter att skada en. Men däremot att det är någon som ser allting som jag gör. Och "utomkroppsliga" känslor är starkare än någonsin. Spegeln är min fiende. Stirrar man tillräckligt länge så känner jag saker som inte är logiska eller rationella.

Ta-Ta. Jag tänker se om "gossip girl" är något för mig.

Liv

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gör ingenting. Det är felet. Jag träffar inte människor och jag har världens jävla dåliga självförtroende. Tål inte tystnaden efter det att jag sagt något. Pallar inte att INTE få respons. God resopons. Eller bara vad som helst. Som visar att någon åtminstone lyssnat.

Jag har alltid vart off. Inte som dem andra. Även om jag vissa dagar kan bete nmig som normala väsen så är jag inte ett. Vafan försöker jag bevisa? Jag gillar inte människor så varför ska jag tvungen omringa mig av dem. Bättre att hålla sig till det jag är bra på då. Det som gör mig lycklig. Dyyyren.
Men med en plastis som är allergiker,,, vad fan ska jag göra? HEHEHE: Pappa flyttar tillbaka hem. Då ska man kanske flytta dådå? Behöver bara körkort sen löser sig resten. Jag är lika nollad där som jag är här. Har ingeting förutom gammal dammig trygghet att bo kvar för. Vännerna som jag stannat är 0ade sedan helgen.

Get the fuck off

Jag är trött idag. Irriterad. På andra och på mig själv.
Jag tror jag måste besöka doktorn snart igen. Det här är inte hållbart. Jag vill inte vara så här. Det här är inte den jag är! Jag vet ju vad jag tänker.. Jag vet ju vad jag vill säga.. Men ändå så gör jag inte och säger jag inte det.
Öka medicineringen jag redan har? Visst. Det är ett alternativ. Men jag vet inte om det funkar.
Värt ett försök. vatten.piller.svälj. Bläh. Jag skäms över dem jävla medicinerna. Men jag är trött på att ljuga om det. Jag går fortfarande på antidepp och det är inte en jävel som läser detta. skulle det mot förmodan vara det så.... big deal? No.
Det finns så mycket myter om antidepp. Typ... att man blir glad på det. Skitsnack. Antidepp dämpar ångest.
That's it. Åtminstone är det så med den medicin jag tar nu. Och har vart så med alla som jag prövat (vilket är en del).

Hur som helst så fungerar jag inte som jag borde. Folk... Folk är min största fasa. Samtidigt som det borde vara tvärt om. Jag borde älska sociala sammanhang.
Jag hatar det. Jag hatar min plötsliga nervositet och dåliga självförtroende bland folk.
Åt helvete med det mest

Väckt av ett gök-ur?

Som nämnt på FB ska jag se The Big 4 om 9 timmar.
Metallica. Anthrax. Slayer. Megadeath.
Hur jävla stort som helst.

Sitter i min brors lägenhet och knappar på ett sånt där tangentbord som låter för mycket. Där man måste trycka ner varje tangent en halv centimeter. På en dator som inte ens har en ny version av Flash Player. Och han ska vara datanörd? Min usla laptop slår hans stationära i speed och bekvämlighet med hästlängder.

När jag blir röksugen är det badrummet som gäller. Vid ett fönster på vid gavel. Detta till trots att min bror slutade röka sedan en tid tillbaka. Men att gå ner från högsta våningen och sätta sig vid ingången till trappen är bara inte ett alternativ så här tidigt på morgonen. Det här området är nämligen Göteborgs version av Rosengård. Och det var inte mer än någon vecka sedan som nån kille blev skjuten ett par hundra meter bort från vår ingång.
Jag tror visserligen inte för en sekund att jag skulle riskera att bli skadad... Men tanken på att ett av alla gäng med 25-åriga, "tuffa" utlänningskillar skulle gå förbi och kommentera min utstyrsel i pyjamas och utan smink är helt enkelt inte att tänka på.

Åh. Kaffe.
Visserligen gjort i brorsans halvtrasiga kaffekokare på ett kaffepulver som legat ett par veckor för länge i burken och torkat till sig så mycket att det nästan är smaklöst. Men det duger.
Kaffe är kaffe. Så länge det finns mjölk till är nästan allt kaffe drickbart.

Jag vaknade av att en fucking fågel (som btw var väldigt lik en stor kolibri???) flög innanför det öppnade fönstret i vardagsrummet. Precis i närheten av där jag sover på soffan.
Klonk, klonk, klonk - Så hade den hittat ut igen. Det gick på några sekunder, men var ett sånt störningsmoment i hjärnan att jag inte kunde somna om.
"Vad var det för sorts fågel? Har någon råkat släppa ut en köpefågel? Tänk om den inte hittat ut? Skulle jag bli tvungen och väcka Fredde med en jävla 'skat'-jakt där på morgonen?"
Dumma frågor som satte spinn i huvudet innan jag ens fått vakna ordentligt.
Jävla pippi.

-
Me-fucking-tallica <3
-

Syndernas pinne kallar på mig. See you homies.
På fjärde våningen i ett fönster någonstans strax utanför Götlaborg.