Bara inget

Tror jag gjorde Sarah lite besviken innan idag när jag helt plötsligt tackade nej till middagen hemma hos Måns, trots att jag hade bestämt sedan tidigare att jag skulle med, och det gjordes ju mat till mig också.
Hur ska jag förklara att jag bara blev ledsen och trött? Försökte säga det men det blev fel, och det lät nog typ som om jag bara inte "pallade". Det var i alla fall inte riktigt så.
Och nu har jag suttit här hemma, ensam, då mamma och syrran är och hälsar på Anne, mormor och brorsan.
Känner mig jävligt bortglömd idag. Och sen är jag lite arg på vissa människor som är egoistiska.
Jag har gett, gett, gett, gett och gett! Sällan får jag något tillbaka. Åh jag blir så trött på det.
Det hade fan räckt med lite uppmuntran, ja, ett par snälla ord eller ett stopp för kaffe ett par minuter vad som helst. Känns som om jag inte har någon koll alls.

Pelle är inne idag. Han är så sjuk nu. Veterinären på måndag. Jag betalar. Hejdå körkort. Jag vill inte att han ska dö. Han har vart med sedan ett tag innan vi flyttade från Kävlinge. Varje år blir man lika chockad över att han har överlevt "ännu ett år". Men nu måste han få medicin, för det är värre med han nu. Han har ett stort sår över nosen efter en fight med en annan katt. dessutom är det så svullet och inflammerat på grund av en förkylningsliknande symptom, men som inte går över. Han kan knappt andas alls och det rinner ur ögon och näsa =( Är så ledsen att dem inte tar han som ett akutfall. Hans päls är risig eftersom han inte kan sköta om den längre och han är på tok för smal eftersom mamma inte har avmaskat honom. Får jag också göra.
Men nu är han i alla fall inomhus i värmen, och jag har baddat hans sår med jodopax och kammat hans päls.

Det är lördag. Klockan är halv nio på kvällen. Det är så tyst här inne nu så att jag tydligt kan höra min självförvållade tinnitus. Den har tydligen kommit för att stanna den här gången. I minst 9 månader så har jag haft det konstant.
Är inte riktigt van vid detta. Det blev inget festande alls denna helgen, inte en droppe alkohol, inte en droppe socialiserande med andra människor i dunklet efter ett par glas vin.
Allt på sistone har kretsat kring huset som håller på att renoveras. Jag hjälper så gärna till, och det har jag också gjort. Men jag blir trött av allt nytt folk, alla nya intryck, all ny fysisk och psykisk aktivitet. Jag behövde vila upp mig denna kvällen och göra någonting annat och stressa ner. Ta hand om mig själv. Det var det jag hade tänkt göra när jag tackade nej till middagen. Men.. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Tappade lusten att ta hand om mig själv. Kände att jag inte förtjäna det. Jag måste prestera mer. Jag kan inte ta det lugnt när jag vet att det finns någon som är besviken på mig. Kan inte heller lugna ner mig fören kontrollbehovet har lagt sig igen. Det bubblar upp ibland. Vad gör han? Har han hittat någon ny nu? Saknar han mig? Med mera. Varför tänker man på det viset när det är JAG som har brutit upp med honom?
Jag gjorde det ju av många anledningar. Den största var att jag inte var kär. Varför är jag då svartsjuk?
Det är så himla löjligt. Jag borde ju faktiskt inte bry mig. men, jag vill veta. Men jag har mer vett än att ringa och fråga. Trots att jag vill veta, så är det bara att acceptera att jag inte får veta.

Har inget att göra nu. Så det tar emot att sluta skriva. Har dock inget mer att berätta. fan.